jessicalicious

Då-tid och Nu-tid, jadu vart skall man börja?

Jag är så himla lycklig nu för tiden. Jag har en underbar syster som kämpar och når sin mål. Jag har en underbar bror Michael som kämpar och når sina mål, precis öppnat eget företag. Jag har en underbar pojkvän som alltid ställt upp och funnits där för mig.

Ärligt talat, jag vet inte vad jag skulle gjort utan dessa människor? Självklart har alltid mamma och pappa ställt upp också. Dagen då Christian kom in i mitt liv har jag alltid kämpat på ett eller annat sätt. Jag vet att i början av vårat förhållande så mådde jag inte alls bra på grund av mitt förflutna. Jag misskötte skolan till max, jag kunde ta lite olika receptbelagda mediciner bara för ATT. I dagens läge skulle jag aldrig få den tanken.

Min syster skrev ett inlägg om hennes liv och hur bra hon börjar må så då tänkte jag, det gör jag kan också. Jag har velat gjort det i några veckor nu men tänkt "Skall jag, skall jag inte?" enbart ifall man får negativa kommentarer. Men sådant hör till, det får man ta.

I min blogg så har jag skrivit mycket om hur jobbigt det har varit här i livet, när jag kikar tillbaka ser jag bara en deprimerad Jessica. En medberoende alkoholist. Ja, det var exakt det jag var. Det började när jag var ung, jag och min syster var 8-9 år. Vi såg alltid upp till våra storebröder, vem gör inte det?

Två utav mina bröder har alltid stått mig närmast, varför? Jag vet faktiskt inte, har alltid haft bäst kontakt med dessa två. Det började i tidig ålder som sagt, för både mig och Sofia, att börja höra, lyssna och spionera nästan. Vi började få ett kontroll-behov. Vi visste inte vad som hände, vi visste inte var alkoholism var riktigt... Vad är det?

Jag har så fruktansvärt många minnen, både bra och dåliga. Ex. En gång då jag och min syster var hemma hos far och kontrollerade våran bror. Han var full. Sa till två 10 åringar (oss) att han inte ville leva längre och att han älskade oss. Sen gick han. Vi förstod ingenting. Skall man göra det som 10 åring? Vi fick samtal en stund senare. Vi hör tåg-klockor och ett "Jag älskar er, glöm aldrig det!" och sen bröts det. Hur skall man hantera detta? Vi var helt panikslagna och grät, grät och grät. Vad gör man?

In och ut på psykiatri, in och ut på behandlingshem. Det finns så fruktansvärt mycket att skriva. Man kom in i en slags rutin. Direkt när man vaknade, kontaktade man brorsan och såg hur läget var. Vi snackar om en som 12 år äldre. Man sket i skolan för man kanske fick ett samtal "Snälla kom hit, jag mår skit".

Så fort det var Psykiatrin så var det dit man skulle efter skolan.

En gång var jag uppe på Psykiatrin på min egen födelsedag. Jag förstod inte vad jag ens gjorde? Man blev blind. Tillslut rann bägaren över. Mamma kontaktade Barn och ungdomspsykiatrin och vi fick en tid akut. Detta resulterade med svår depression och ångest. Psykolog och läkar tider. Det gick inge vidare. Man blev bara i proppad med en massa tabletter som man knappt hade en aning om.

Jag fick min första Panik ångestattack när jag var 16 i samband med allt inom B.U.P. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö. Man fick sådan panik! Det bara kom. Fyfan. Aldrig mått så jävla dåligt som då.

Jag tror jag var 16 år när jag började med Anti depressiv. Är det något man strävar efter? Nej, men en medberoende alkoholist ser inga problem hos en alkoholist, mer än att hjälpa hjälpa och hjälpa och tillslut gå in i väggen själv. Jag åt dem i ca 2 år och skall egentligen fortsätta med dem i dagens läge. Men jag känner att varför skall jag äta mediciner för att må bra? Jag slutade med dem i samband med att jag började träna, sköta skolan och börjat jobba.

Jag hade psykolog hjälp när jag var 18 år, men sedan sa jag upp mig där i och med att jag känner inget behov utav det och jag känner att jag fixar detta med hjälp av vänner, familj och pojkvän. Och framför allt SJÄLV!

I dagens läge mår jag hur bra som helst, tack vare träning, pojkvän, syskon, far, mor och styvfar. Jag har lärt mig en sak. Ge aldrig upp, man finner gnistan igen och man når sina mål om man verkligen vill det.