jessicalicious

Har så fruktansvärt många tankar i mitt huvud nu så det inte är sant. Vet inte vart jag skall börja eller sluta?

Jag blir så himla trött ibland, jag känner näst intill varje dag "Nu ger jag upp! Jag orkar inte mer" men lik förbannat står jag där i slutänden på mina två friska ben. Jag vet att jag absolut INTE är ensam om det, men jag måste i alla fall få skriva av mig. Hur skall det gå på mitt delprov? Hur kommer det bli med betyg? När kommer jag bli klar som en utbildad frisör? Kommer jag få ett jobb? Kommer jag/vi hitta en bra lägenhet i Stockholm? Skall jag söka trainee plats här och flytta upp efter lärlingstiden? Flytta upp direkt efter sommaren?

Det surrar så många tankar i huvudet så jag får fullständigt panik. Har fått tillbaka mina sömnsvårigheter, men är det konstigt? Vi ungdomar som har dessa tankar, går och oroar oss för framtiden, det är klart att man får sömnproblem. Jag sover ca 4-5 timmar om natten, upp till skolan - plugga/jobba teoretiskt och praktiskt, sedan praktik ca 8-10 timmar om dagen, sedan har jag ett jobb på helger då dem behöver mig. Men varför skall jag klaga? Jag går i skolan, jag har praktik och jag har ett jobb. Det gäller att ta vara på dem timmar man är ledig, dock är jag en väldigt aktiv tjej som gillar att hålla igång, annars blir jag rätt rastlös.

Men jag börjar känna att min kropp börjar säga ifrån, det är inte mänskligt att sova 4-5 timmar per natt och sedan skola hela dagen, praktik hela dagen, jobb hela dagen (när det kommer jobb), träning som jag måste sköta varje dag. Jag vill kunna fixa detta, men tänk om det säger stopp och jag går in i väggen istället? Jag älskar att vara på min praktik och arbeta med kunderna där, jag älskar mitt jobb och hjälpa de människor som behöver min hjälp. Det ger mig styrka och kraft till att fortsätta kämpa vidare, men jag känner något konstigt i kroppen. Ju tröttare jag blir och att jag börjar må lite dåligt titt som tätt. Gaaah, får panik. Har huvudvärk ofta och ont i magen hela tiden.

Usch va jag klagar, finns människor som har det mycket värre men jag behövde skriva av mig.